Vad ska man tro på?

Undervisning ska baseras på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Detta har alltid varit i fokus mer eller mindre, men kanske särskilt under den senaste tiden. När vi ska införa mer evidensbaserade undervisningsstrategier bör vi veta vad som är vad, och vad som skiljer det beprövade mot det evidensbaserade, samt hur vi ska implementera metoder i skolan.

Best practice (bästa praxis) och evidensbaserad praktik används ofta som om de betydde samma sak, men det ena är den beprövade erfarenheten och det andra är den vetenskapliga grunden. Med bästa praxis avses arbetssätt som exempelvis av lärare uppfattas fungera väl och som rekommenderas utifrån erfarenhet och etablerad kunskap, till exempel flera års undervisning. Arbetssätten kan vara väl beprövade och uppskattade, men behöver inte ha testats i studier. Evidensbaserad praktik innebär däremot att arbetssättet har undersökts med vetenskapliga metoder, helst i experimentella och i kontrollerade studier, och där visat på mätbara effekter. Skillnaden ligger alltså i kunskapsgrunden: bästa praxis vilar främst på professionell erfarenhet, medan evidensbaserad praktik kombinerar forskning, professionell expertis och bör också ta hänsyn till den lokala kontexten, skolans unika förutsättningar (eller elevers unika förutsättningar). En fin blandning och mix av detta tänker jag ger rika möjligheter för elever att lära.

 

När det blåser reformvindar och nya förslag för skolan duggar tätt finns det goda skäl att stanna upp för en stund. Annars riskerar vi att springa före tanken och att införa metoder utan att reflektera över varför. I skolans värld, där tiden redan är en bristvara, är det lätt att förhastade eller förenklade tolkningar blir nya vanor. Jag ser kanske särskilt risker för elever i behov av stöd, eftersom stödet är bristfälligt allaredan och inte adekvat nog. Ta till exempel de studier som nu lyfts fram som har undersökt betydelsen av bilder för elevers förståelse. Läser man studierna snabbt kan budskapet förvandlas till att visuellt stöd inte fungerar eller inte behövs. Saknas det visuellt stöd till undervisningsinnehåll kan det bli en bekräftelse på att det inte fungerar eller skäl att slippa använda det. Men studiernas poäng är att det behövs en medvetenhet och djupare förståelse, framför allt vilket stöd som används och hur det används. Det visuella stödet i sig garanterar ingen inlärning. Precis samma som att läslistor i sig inte garanterar läslust, mer läromedel ökar elevernas inlärning automatiskt, mm mm, allt beror på hur:et och didaktiska implikationer. Bilder kan vara till hjälp, och bilder kan också vara till stjälp.

I boken Handbok i specialdidaktik (s. 225) har Johanna och jag illustrerat vad som kan ligga bakom det faktum att insatser och stöd i skolan inte faller väl ut. Eleverna behöver vara med, i samhandlingar och i tillitsfulla dialoger. En otrygg och stökig skolmiljö är en viktig parameter här, inte vill jag som elev utmärka mig och använda ett stöd om det får negativa följder eller konsekvenser för mig. Osynliga tråkningar och allt möjligt annat som förekommer.

Dagens blogginlägg utgår från en studie som har sammanfattat processer i skolmiljöer som berör implementeringsfaktorer (här i vidare mening, hela skolans arbete mot någon förändring som önskas uppnås). I medicinsk forskning finns det en inriktning som heter implementation science som studerar och undersöker just detta, alltså hur saker ska implementeras för att falla så väl ut som möjligt. Området har relevans även för skolkontext, för ”poor implementation” påverkar om något får avtryck i praktiken eller inte. Studien som presenteras är en scoping review, (en slags översikt, en undersökning över vad som görs inom ett område). Studien ger kunskaper som vi kan ta med oss när vi ska implementera evidensbaserade metoder i skolan.   

 

Att hitta en metod som fungerar i en studie, eller i en klinisk miljö är en sak. Att få den att fungera och omsättas i skolor, med olika elevgrupper, olika kulturer, olika budgetar och olika ledarskapsstilar är någonting helt annat. Mina kollegor på Karolinska har en annan situation när de gör sina studier, mer kontroll, mindre bortfall, och dessutom mindre sk confounding factors (sånt som vi inte kan råda över). Många studier behöver en eller flera forskare som hela tiden är nära och kontrollerar kvalitet samt att det inte uppstår ”bad measures” eller ”noise in the data”. Att överföra studiers systematik och noggrannhet till skolkontext är tricky. Interventioner och lovande satsningar kan tappa fart, och när forskare lämnar miljön kan effekten sjunka.

Minns ni Essunga-exemplet? När skolresultaten blev bättre i en skola, men när forskare och nyckelpersoner klev ut ur projektet såg man inte lika goda resultat längre. Ett sätt att förhindra den så kallade ”voltage droppen” är att stärka den praktiknära forskningen, där t ex skolpersonal själva är högst aktiva i forskningen (i design av, datainsamling, analyser). Studien av Ryan med flera (2024), som presenteras i detta inlägg, undersöker implementeringsforskning och vad den kan bidra med till skolor och när skolor vill skala upp det här med de evidensbaserade insatserna. Forskarna vill bidra med och ge verktyg till skolor som vill starta projekt och införa mer evidensbaserade undervisningsstrategier och få dem att hålla, fungera och ge resultat (effekt) över tid.

Studien är en så kallad scoping review, vilket innebär att forskarna kartlägger hur ett forskningsfält ser ut(Ingen syntes över eller väga samman effekter statistiskt). Flera databaser genomsöktes för att hitta studier. De sökte efter studier som handlade om att skala upp insatser(interventioner) i skolmiljö och som uttryckligen använde sig av implementeringsvetenskapliga perspektiv och förhållningssätt. Efter urvalsprocessen(detta är tidskrävande, men skoj) återstod 101 studier. Dessa analyserades utifrån hur de använde teorier, modeller och ramverk. Studierna sorterades upp efter hur och vilka implementeringsverktyg som användes, vilka process-modeller och hur hinder och möjligheter identifierades och hur utfallet mättes och fångades upp.

De granskade också vilka faktorer som återkom som viktiga när insatser skulle genomföras i många skolor, samt om studierna följde upp både hur väl implementeringen fungerade och om själva insatsen faktiskt gav önskade effekter för eleverna (aspekter som Johanna och jag lyfter fram som viktiga och som vi presenterar i Lärarhandledning till Handbok i Specialdidaktik).

Det första som framträder enligt Ryan med flera, är att användningen av implementeringsvetenskap i skolans värld fortfarande är i sin linda. Trots tusentals publikationer om implementering i allmänhet hittade forskarna endast 101 studier som verkligen handlade om att skala upp insatser i skolor med hjälp av kunskap från implementeringsforskning. I översikten fanns en studie från Sverige, en från Danmark och en från Norge. Annars brukar det vara USA, UK, Australia, Kina och möjligtvis några fler länder som kommer med i urval. Majoriteten av insatserna rörde hälsa, beteende och välmående. Endast ett fåtal studier fokuserade på undervisningens kärna, som exempelvis läsning, matematik eller ämnesdidaktik.

Ett annat tydligt resultat är spretigheten. Totalt användes 47 olika implementeringsmodeller och ramverk, och olika termer. Det gör det svårt att jämföra resultat, prata om resultat och bygga kumulativ kunskap(jmfr yrkesspråk). Man kan säga att forskningsfältet påminner om ett personalrum, eller en diskurs som spretar, där alla iofs pratar om utveckling, men använder olika begrepp och har olika mål för ögonen. Forskarna identifierade 28 återkommande faktorer som tycktes ha betydelse för hur arbetet faller ut. Dit hörde faktorer så som ledarskapets betydelse, personalens engagemang, utbildning och handledning, organisatorisk kapacitet, resurser, kommunikation, anpassning till lokal kontext och behovet av tekniskt och pedagogiskt stöd(precis de mönster som vi ser i andra studier, jag ser detsamma i distansundervisning som särskilt stöd).

Några studier mätte enbart följsamhet, alltså om man gjorde rätt, enligt manualen. Betydligt färre studier undersökte andra viktiga aspekter, som acceptans, hållbarhet, räckvidd eller kostnad(feasibility & validity). Och i många fall följdes inte heller elevresultaten upp när insatsen väl skalats upp. Man visste alltså hur väl man följde modellen, men inte alltid om den fortsatte att göra skillnad för eleverna (se gärna ett exempel på elevenkät/undersökning i lärarhandledning till Handbok i specialdidaktik, för vem kan bäst avgöra om det vi inför påverkar och gör skillnad?).

Oavsett vad vi implementerar eller inte, behöver vi tänka efter före, under och efter det att vi inför någonting i skolmiljö(som nu den kommande stödundervisningen…). Ryan med flera menar att skolans implementeringsarbete präglas av fragmentering. Många viktiga faktorer identifieras, men de sätts sällan in i en sammanhållen struktur. Mer vi gör det ena och vi gör det andra.  Vi vet en hel del om vad som verkar spela roll, men mindre om hur dessa faktorer samspelar över tid. Vi behöver ett holistiskt tänk, och att se hela pusslet, sambanden. Måla med breda penseldrag och måla länge.  

Skolor är komplexa organisationer. Skillnader i kultur, resurser, ledarskap, lärarkårens beredskap, inställningar och lokala prioriteringar påverkar utfallet. Insatser kan inte kopieras rakt av utan att förstå sammanhanget(mirakelmetoder finns inte, då hade läraryrket varit lätt, men det finns metoder som vi vet har tillräcklig evidens och bör implementeras). När vi ska implementera metoder i skolan behövs också en ödmjukhet, att förstå att skolor har inte samma förutsättningar, och kan i sin tur behöva stöd uppifrån, exempelvis av förvaltning. Ryan med flera(2024) argumenterar för att skolan kan vinna på att ett mindre antal gemensamma ramverk används och över längre tid, gärna minst två år(som är någon slags måttstock över minsta möjliga tid som behövs för skolutveckling). Har du själv erfarenhet från långsiktig skolutveckling(jag har), så vet du precis hur värdefullt det är och roligt när det börjar märkas en förändring. Samsyn & synk skulle jag kunna beskriva det som.

 

För lärare och rektorer och annan skolpersonal innebär studiens slutsatser flera viktiga insikter. För det första räcker det inte att välja en evidensbaserad metod. Hur den införs är minst lika avgörande. Det handlar om ledarskap, gemensam förståelse, strukturer för stöd och återkoppling samt tid för lärande och justering. Tillsammans – tänket och vikten av tid – tänket. För det andra behöver man tänka längre än följsamhet. Att göra ”som det står” är inte hela målet. Man behöver också fråga sig om insatsen upplevs som rimlig och meningsfull, om den fungerar i just vår kontext, om den når alla elever och om effekterna håller över tid. Här kan vi koppla till bildstöd, det är inte bara att skapa ett bildstöd och sätta upp på väggen, eller ge eleverna en grafisk mall inför en skrivsituation. Det behövs förankras(medveten implementering) och följas upp.

För det sista pekar forskarna på behovet av att följa två spår: hur väl implementeringen fungerar och vilka effekter den ger för eleverna. För skolledare innebär det att systematiskt kvalitetsarbete behöver omfatta både process och resultat. Hur gör vi och hur vet vi att det vi gör bidrar till förändring, gör skillnad? Process och resultat behöver kopplas samman, dansa ihop. Det är inte brist på goda idéer, eller evidensbaserade metoder som är skolans största utmaning. Det är konsten att få till det i verkligheten. Implementeringsforskning ger inte alla svar, men den ger kunskap om och förståelse för varför vissa satsningar tar fäste, och andra rinner ut i sanden.

·  När vi tar del av forskning och nya reformförslag, eller läser olika saker om skolan, hur säkerställer vi att vi verkligen ser det nyanserat, har tid till att förstå på djupet, och få kunskap om vad som påverkar vår undervisning och det som ska ligga till grund för våra beslut?

·  Har du erfarenhet av olika utvärderingar i skolverksamhet som inte sätts samman till en helhet och analyseras ihop? Hur kan vi få ett mer holistiskt förhållningssätt och mer tid till att dra de breda penseldragen? Är det mest mer tid som behövs? Något annat?

 

 

Bloggens studier som presenteras:

 

Ryan, m.fl., (2024):

 

Johannas och mina böcker som tar upp aspekter av implementering:

Handbok i specialdidaktik (2025). Studentlitteratur & Lärarpraktikan till (som på ett konkret sätt visar vägen till implementering av stödstrukturer i undervisning).

 

Här finns elevenkäten för utvärdering att ladda ner kostnadsfritt:

Lite OT (förutom att det är samma metod som i bloggens studie):

 En scoping review som Dr Petersson-Bloom, Dr Klefbeck, Dr Plantin Ewe (congrats to Ass Prof dear Linda) och jag har gjort, som säkert packas upp framöver i bloggen.

 

Lite om Essunga: