Skolans specialpedagogiska resurser

I går föreläste jag för speciallärare och specialpedagoger som började sina utbildningar i höstas. På Göteborgs universitet har vi båda inriktningarna. Efter min föreläsning var det ett antal studenter som dröjde sig kvar, och som tackade för föreläsningen och att de blev inspirerade i sitt specialpedagogiska förhållningssätt och att driva specialpedagogiska frågor. Så fint, så glad jag blev. Jag tänker aldrig ge upp min övertygelse eller kamp för alla barns rätt till att trivas, höra till, tro på sig själva och rätten till att utvecklas och lära.

Jag berättade att vi är ett antal forskare som får lämna utlåtanden i olika utredningar. I utredningen om en förbättrad elevhälsa får jag då och då komma till tals. Jag har uttryckt att i komplexa elevärenden, eller problematik behövs ett tvärvetenskapligt team, och att för min målgrupp elever med NPF är skolan i mångt och mycket inte särskilt välfungerande, så då kan vi inte skära ner mer, utan vi ska i stället skala upp. I våras sa jag att på en skola behövs minst en specialpedagog och en speciallärare (gärna fler). Om vi i nuläget inte hinner utreda alla elever som behöver utredas, hur ska vi då hinna med det, om vi endast ska ha speciallärare som arbetar med eleverna? När vi inte utreder brukar stödet inte vara så adekvat som det behöver vara. Mitt sista utlåtande i utredningen lät så här (som om nu beslut blir något annat, vet ni vad vi forskare har tryckt på):

Det är viktigt att kunna överblicka det specialpedagogiska uppdraget holistiskt. Lägga hela pusslet, göra de breda penseldragen och analysera konsekvenser av reformer och beslut. En väl utbyggd elevhälsa ger bättre förutsättningar för att bedriva såväl främjande, som förebyggande och åtgärdande arbete i skolkontext.

Elevhälsan behöver mandat från skolledning för att exempelvis bedriva skolutveckling eller en mer inkluderande undervisning.

Specialpedagoger bistår skolledning i specialpedagogiska frågor och reglemente. Om denna yrkesroll förändras kommer ett stort ansvar förläggas på rektors axlar. Vi har sett utredningar som visar på rektorsrotation, och även att rektorer har för mycket i sin roll. Detta kommer förvärras om specialpedagogens roll förändras.

Vi behöver fler speciallärare, som arbetar med enskilda barn, men än mer fördelaktigt i klassrummet, i den undervisningskontext som pågår. Det specialpedagogiska arbetet behöver samtidigt fungera optimalt och ledas av rektor. Specialpedagoger gör kartläggningar och utredningar som behövs för att kunna rikta adekvata insatser mot behov. Utan kartläggning finns risk för att vi sätter in insatser som inte har effekt, eller insatser av arten ” one size of support fits all”. Specialpedagoger behövs i sin nuvarande roll och kompletteras med ett antal speciallärare grundat i skolstorlek/antal elever och geografiskt område/hur väl skolan fungerar i nuläget.

Vidare så är undervisning av hög kvalitet förebyggande för skolsvårigheter, här har specialpedagogen en viktig roll, att analysera och utvärdera undervisning. Detta i synnerhet i högre årskurser, där stödstrukturer bör ingå brett och flexibelt, som en del av ledning och stimulans (den breda basen). Detta uppdrag kan sägas ligga i specialpedagogens yrkesroll, tillsammans med speciallärare och vara det som i så fall är mer nära undervisning än elevhälsa.

Särskild undervisningsgrupp behövs, men för att det inte ska bli en permanent lösning, behövs specialpedagogen. Rektor hinner sällan ta ansvaret för återgång till reguljär klass. Det specialpedagogiska förhållningssättet behöver samtidigt stärkas, där inte enskilda barn blir bärare av problemet.

Elevhälsan har varit bristfälligt bemannad, alternativt saknat mandat på skolor, samtidigt som skolsystemet har haft år av nedskärningar och slimmade resurser, vilket har medfört att elevhälsan mestadels har arbetat åtgärdande, vilket gör att det inte går att skatta/utvärdera huruvida elevhälsan arbetar främjande och förebyggande, när detta inte har varit möjligt. Den nya lagen, att elevhälsan ska vara en del av SKA hade jag stor förhoppning till.

Den så kallade stödundervisningen som i viss mån är tänkt att ersätta extra anpassningar behöver organiseras och följas upp, det tror jag inte undervisande speciallärare hinner. RTI-baserat stöd behöver organiseras noggrant. Stödundervisning behöver vara riktad efter unika behov, och med syftet att det är av stort värde för barnet och av hög kvalitet, inte på grund av exempelvis skolor som har svårt för att förstå eller bemöta behov hos barn (alt en skolmiljö som är bristfällig eller stökig).

Den målgrupp som jag har i min forskning får sällan sina behov tillgodosedda och här fyller specialpedagogen en viktig roll, att utreda skolsituationer och handleda personal, även personal som ska arbeta med en- till- en eller i mindre grupp med elever som har NPF. Stödundervisning får inte förläggas på eftermiddagar för min målgrupp, då når vi inte framgång, vårt utfall blir inte vad vi har önskat (samtidigt som vi riskerar att ytterligare skylla på barnet/eleven).

Elevhälsa i form av barnhälsoteam för förskolan fungerar i nuläget bristfälligt, tillgången är ojämlik och här bör de tidiga insatserna främst ligga, och kan göra störst skillnad. Jag ser fram emot att både beforska och vara med i eventuella utredningar kring hur vi kan arbeta mer specialpedagogiskt redan i förskolan och resten av skoltiden.

För alla barns lärande.

För alla barns hälsa.

Innan det blir vård.

 Så nu till den forskning som jag vill packa upp. Mina inlägg utgår från en studie, eller flera studier, och så även detta. Det blir en hyllning till mina kollegor på den specialpedagogiska avdelningen på GU. Låt oss tillsammans fortsätta driva och ha hjärtat i de specialpedagogiska frågorna, för allas rättigheter och barn och unga som får vara en del av skola och samhälle på lika villkor. Inlägget idag tillägnas min kollega och vän Jonas Udd, som alldeles nyligen disputerade, med fokus på just specialpedagogens uppdrag i en föränderlig tid. Doktor Udd. Så förunderligt när det är klart, det där doktoriet.

Specialpedagogen i gymnasieskolan (och grundskolan) har ett av skolans mest komplexa uppdrag. Hen ska samarbeta med lärare, rektorer, elever och föräldrar, och ska skapa en skola för alla, men arbetar i ett system där fler elever än någonsin får särskilda stödformer utanför klassrummet. Min kollega Udd har intervjuat nio specialpedagoger i en studie kring hur de navigerar i uppdraget. Han kallar det de gör för gränsarbete. Det handlar om allt det som sker i mellanrummen, dvs mellan yrkesroller, mellan olika uppdrag och mellan idé och verklighet.

I en tid när skolans uppdrag blir alltmer splittrat försöker specialpedagogen hålla ihop helheten. Det är ett arbete som kräver både tålamod och fingertoppskänsla, och ibland, som en specialpedagog i Udd’s studie sa, att vara ”både balettdansös och bulldozer”. I studier av specialpedagogens yrkesroll som våra studenter gör, får ofta rubriker i form av; att vara spindeln i nätet, att samordna stöd, och liknande titlar.

För att förstå hur specialpedagoger faktiskt upplever sitt arbete använde Udd en metod som låter deltagarnas egna berättelser stå i centrum. Han intervjuade varje deltagare tre gånger och bad dem dessutom skriva dagboksanteckningar mellan intervjuerna. På så sätt kunde han följa hur deras tankar och upplevelser förändrades över tid. Totalt samlade han in nästan 33 timmars samtal och över 60 sidor text. Sedan började det mödosamma arbetet med att läsa, lyssna, färgmarkera, tolka och jämföra. Jag tror att Jonas har ”badat i sin data”. Det är så intressant att simma runt i sin data och försöka se vad den säger, eller vill berätta.

I analysen tittade Udd särskilt på två typer av gränsarbete. Det ena är när specialpedagogen måste försvara sin yrkesroll och dra tydliga gränser i sitt uppdrag, att det är en läranderoll och inte kurator eller skolsköterska. Det andra gränsarbetet handlar om att förhandla och bygga broar, till exempel för att få lärare och elevhälsan att samarbeta mot samma mål

Det första som blir tydligt i det empiriska materialet är hur mycket specialpedagogernas arbete handlar om relationer. Flera av dem beskrev relationerna som själva kärnan i yrket. Utan förtroende från lärare, rektor och elever går det inte att påverka något alls. Samtidigt är jobbet fullt av spänningar. Många berättade om otydliga uppdrag och svåra gränsdragningar. Det är lätt att fastna i förväntningar från alla håll, att vara den som löser alla problem, utan att egentligen ha makt att besluta något. Det här minns jag själv från tiden som specialpedagog, och att alla beslut och insatser tar lång tid, och för den enskilda eleven var väntan eller brist på adekvat insats förödande, och ledde till ytterligare svårigheter eller en mer komplex skolsituation, större frånvaro osv.

Ett annat återkommande tema var språket kring inkludering. Begreppet väcker starka känslor, och flera valde att undvika det helt. ”När folk säger att inkluderingen gått för långt, vad menar de egentligen?” undrade en av specialpedagogerna. I stället började många prata om ”tillgänglighet”, ett ord som skapade mindre motstånd och öppnade för samtal. Flera beskrev också hur förändringsarbete i skolan måste ske steg för steg. En av dem sa: ”Man måste ha en plan för en trappa. Den kan vara brant, men den består av tusen små steg.” På så sätt kunde de driva utveckling utan att skapa för mycket oro eller motstånd. Jag pratar om såväl inkludering som tillgängliga lärmiljöer. Jag säger att de är varandras reciproka förutsättningar. För att inkludering i praktiken ska fungera behövs tillgängliga lärmiljöer, och tillgängliga lärmiljöer ökar inkludering. Och jag gillar trappor, som kan symbolisera vart vi är på väg och att utvecklingen inte är linjär, utan en process, ett upp och ner på trappan, ett ständigt förbättringsarbete och utveckling (såväl skolans som enskilda pedagoger).

Oavsett vad man tycker om de specialpedagogiska yrkesrollerna och hur den specialpedagogiska organisationen ska se ut kan vi konstatera att skolan i nuläget inte på långa vägar möter upp alla barns behov. Så diskussionen huruvida vi behöver den ena eller den andra professionen är onödig. Vårt fokus borde vara på hur vi kommer vidare, och hur vi på ett bättre sätt säkerställer rätten till ett lärande för alla elever. Jonas studie visar att specialpedagogens vardag är fylld av förhandlingar och kompromisser. Specialpedagoger försöker skapa en inkluderande skola samtidigt som systemet ofta drar åt motsatt håll, mot mer särskilda lösningar och uppdelning. Här är intressant att undersöka vidare, vad är det som gör det så svårt att möta behov i det reguljära klassrummet. Udd visar att relationerna blir nyckeln till att driva förändring i små, uthålliga steg. Udd menar att själva begreppet inkludering kanske bör förstås mer flexibelt, som ett rörligt verktyg snarare än en fast definition. Då kan olika yrkesgrupper mötas i det gemensamma målet, även om de inte alltid menar exakt samma sak. Inkludering är en process och ett ständigt pågående arbete och kommer inte av sig självt brukar jag framhäva.

En inkluderande skola kan inom skolan ha flera möjligheter till mindre grupperingar och mer resurstät undervisning, för vid det här laget vet vi att inkludering inte är detsamma som fysisk integrering, vilket innebär alla barn i samma rum, med olika behov och inget utöver det vanliga. Det är den fysiska integreringen som har gått för långt. Och alla nedskärningar. Och bristen på adekvat stöd i tid till barn i behov av stöd. Alldeles strax ska Johanna och jag föreläsa för skolpersonal om specialdidaktik. Det ser vi fram emot, och specialdidaktiskt kan såväl lärare, som specialpedagoger och speciallärare arbeta. Det är ett pro-aktivt förhållningssätt.

Och det där skrivbordsarbetet, dokumentationen och uppföljningen, är nödvändigt i skolans specialpedagogiska arbete. Mötet med elever var det som gav störst tillfredsställelse, för visst träffar specialpedagoger elever, och arbetar med elever. Jag minns tacksamheten från elever och vårdnadshavare, övervallande, gåvorna, samtalen. Men jag gör ju bara mitt jobb tänkte jag, fast nu i efterhand förstår jag deras lättnad. När någon ser barnet, behovet, sätter in stödet, ser till att stödet bevaras. Och jag får då och då sms från ungdomar, som berättar att det nu går bra i livet, att de pluggar på Komvux, har klarat matten, har börjat på universitetet. Fantastiskt fint, att få vara med när de blommar. Ser sig som funktionsdugliga, några som kan, och som har en plats i samhället. Big love it is.

Det som sker i samhället går rakt in i skolvärlden. För närvarande samhällsproblem landar in i skolan. Detta försvårar skolans arbete, att fostra och utbilda. Det finns ingen som inte vill satsa på förskola och skola, så då får vi lov att förundras över att det ser ut som det gör. För min målgrupp NPF har det verkligen inte förbättrats. Senast igår fick jag höra om ett skräckexempel, som gör att man verkligen undrar om det är sant, det man får till sig. Det var en pojke som fick sitta i en skrubb. Jag trodde inte att ”skrubben” fanns kvar som lösning längre. Och boken Flickan i korridoren vågar jag inte ens läsa. Jag är redan för påverkad och ledsen över att det får lov att fortsätta som det gör. Om specialpedagogerna inte kommer att vara kvar, krävs en reformerad rektorsutbildning med obligatorisk NPF kunskap. Inte bara basen (det kan rektorer redan). Skolverket och SPSM har flera utbildningar som är gratis, som kan vara obligatoriskt. Eller så gör vi en ny för skolledningar som kommer med ett certifikat, NPF-medveten. (och jag vet att det beror på ekonomi även här, men då kan vi inte fortsätta tillåta att ekonomin får styra). Om det endast är ekonomi, som är orsaken, föreslår jag åter en specialpedagogisk fond, där skolor kan söka medel, och det ska gå fort, och inte behövas buntar av dokumentation, mer ett rop på hjälp. Hjälp, jag kan inte tillgodose mina elevers behov. Jag vill också tipsa om en utbildning jag har gjort för BTJ, Tillgängliga lärmiljöer för elever med NPF, visserligen med en kostnad, men inte dyrt alls. Och i vår ger vi en kurs på GU som heter:  Att möta människor med NPF: strategier, dilemman och samverkan. Helt på distans ges kursen, så likvärdigt, var du än bor, vem du än är, är du välkommen. Förhoppningsvis fortsätter den (vilket jag tror).

·       Vad är det som kan ligga bakom en frustration över specialpedagogernas arbete? Är det inte synligt vad de gör, är det därför? Eller för att de inte undervisar stora klasser? Stora barngrupper? För att de ger handledning och det är svårt när någon ger förslag på hur undervisningen kan förbättras, eller innehålla mer stödstrukturer?

·      Fundera gärna över undervisningens kvalitet i grunden, som är främjande och förebyggande, och jämför med det åtgärdande arbetet, som kan vara stödinsatser. Vad är det som gör att vi får en ökning av åtgärdande arbete? Är det barnen och eleverna? Eller är det skolsystemet och samhället i sig som är orsaken?

BTJ u. å. Grundläggande om NPF:

Skolverket, u.å. om NPF:

Udds studie från 2024 (läs gärna även avhandlingen):

Special Educational Needs Coordinators’ Boundary Work in Swedish Upper-Secondary School. European Journal of Special Needs Education

Utredning del 1: