När världen är hård, blir samhället hårt. När samhället är hårt blir skolan hård.

Medmänsklighet, förståelse och empati behövs som en grundläggande jordmån i skolan. Det mellanmänskliga och vänliga förhållningssättet betyder inte låt-gå. Det betyder att bry sig om. Förskola och skola har till viss del blivit hårt och stressigt (på en del ställen). Så stressigt att vi inte hinner med samtal med eleverna och att vi inte förmår se alla barn och unga. Elever med funktionsnedsättningar kan vara en grupp som vi missar allt för ofta när det gäller den sociala miljön. De kan sakna tillitsfulla och trygga relationer. En relation där man helt och hållet kan vara sig själv. Alldeles för många elever saknar en nära vän. Någon som alltid finns där och som står upp för, skyddar och stärker. Att ha en vän, eller flera vänner, är en skyddsfaktor för elever. 

 

När jag började som lärare, på tidigt 90-tal, fanns det ganska stort utrymme för samtal med eleverna, arbeta med gruppen och hur man är en bra kompis. Jag vet att detta arbete pågår nu också, men har inte skolmiljön blivit allt hårdare? Det finns flera elever som är utanför och som inte har vänner, och gruppen elever med NPF kan vara särskilt utsatt för social exkludering. Vad beror det på? Det finns många orsaker, men att vara rädd för att själv hamna utanför eller längst ner i den sociala hierarkin är säkert en. Varför har vi svårt för att acceptera olikheter? Den sociala världen i skolan är svår för de flesta, men för autistiska elever kan det leda till att man inte vågar vara sig själv, nästan tappar sin identitet.

Det finns en föreställning om ensamhet, att den syns och uppstår när elever står ensamma vid kanten av skolgården och tittar på när andra leker. Forskarna i dagens studie vänder lite upp och ned på just denna bild, för de visar att ibland kan ensamheten vara som störst mitt i en gemenskap, man är alltså med, men känner sig ändå utanför.

Dean med flera (2023) har undersökt sambandet mellan socialt deltagande, att vara med i sociala sammanhang och ensamhet hos autistiska flickor och pojkar i skolmiljö. Studien bygger bland annat på observationer av elever under raster och luncher, skolans sociala rum, där blickar, småprat och oskrivna regler ofta går snabbare än någon vuxen hinner uppfatta. Eleverna däremot, brukar vara högst medvetna om detta, the hidden agenda. I artikeln lyfter författarna fram det som kallas för att kamouflera eller att maskera (camouflaging), vilket innebär att maskera sina sociala svårigheter genom att imitera andra. Särskilt autistiska flickor utvecklar många strategier och anstränger sig hårt för att kunna navigera och få en plats i den sociala världen.

Studien analyserade tidigare empiri från två större interventionsstudier med totalt 58 autistiska elever mellan 6 och 18 år. Gruppen bestod av lika många flickor som pojkar, matchade utifrån bland annat ålder. Denna studie var en mixed methods studie och de samlade in kvantitativa data: skattningar av ensamhet och systematiska observationer av elevernas sociala beteende, och kvalitativa data: detaljerade fältanteckningar från observationstillfällen (raster och luncher).  Forskarna ville observera och kartlägga, men även beskriva hur ett deltagande i sociala situationer kan se ut. Deltagandet delades in i tre kategorier:

1.     Solitary – eleven är ensam och inte socialt engagerad

2.     Parallel – eleven befinner sig nära, men utan direkt samspel

3.     Joint engagement – eleven deltar aktivt tillsammans med andra i samtal eller i aktiviteter

 

Resultatet visar att socialt deltagande kan ge mer känsla av ensamhet, vilket var särskilt påtagligt för yngre autistiska flickor och äldre autistiska pojkar. Och ju mer eleverna var med i gemensamma aktiviteter och samtal, desto mer ensamhet rapporterade de. En tolkning av detta resultat är att eleverna lyckas ta sig in i ett socialt sammanhang, men saknar det ömsesidiga samspelet. På vems villkor är man med?

Vidare framhävs hur autistiska flickor navigerar i den sociala världen. De rör sig ofta skickligt mellan grupper och aktiviteter. De pratade, följde med andra och såg ut att vara socialt engagerade. Men observationerna visade att samspelet ofta blev kortvarigt. Flickorna gled in och ut ur grupper utan att riktigt få fotfäste. Flickor ser hur och kan härma hur, men över tid uppstår inget samspel, inga äkta samhandlingar.

Äldre pojkar befann sig ofta nära andra elever, särskilt under luncher, men deltog inte helt i samtalen (detta har jag sett mycket i praktiken, eleven bjuds inte in i samtalet på riktigt, utan befinner sig i en verbal periferi). Intressant nog minskade ensamheten när eleverna bara var i närheten av andra (parallel engagement), kan det fungera som ett slags personligt fri-rum? Aktivt gemensamt deltagande kunde öka känslan av ensamhet. Det förklaras med krav på att vara på ett visst sätt i det sociala sammanhanget och i den sociala normen, att hänga med och anpassa sig efter majoritets-jargongen. 

Överraskande nog hade inte ensamt beteende någon tydlig koppling till ensamhet. Vissa elever verkade faktiskt må bättre av att vara själva än av att kämpa sig igenom sociala situationer där de kände sig osäkra eller utmattade. Läs gärna hela studien för hela resultatet.

 

Oavsett vad vi tycker om den sociala lärmiljön, social färdighetsträning eller att arbeta med insatser och vuxenstöd (oavsett ålder på eleverna), kan dagens studie vara en ögonöppnare. 

Skolan är en social arena och en social gemenskap. Att inte få vara en del av den, på lika villkor och utifrån den man verkligen är kan få konsekvenser. Att till synes få vara med kan ge sämre personlig utveckling, och att elever tappar bort sig själva. Vad tycker du är viktigt i livet? Är det familj och vänner? Så är det för de flesta av oss. Och när man frågar elever vad som är viktigt i skolan är kamrater ett av de vanligaste svaren.

Dagens studie utmanar oss i det som ögat först tycks se, eller vad vi tänker behövs och att social träning, eller att passa in i den sociala normen kan öka medvetenheten om det egna utanförskapet. Det är därför  viktigt att vara varsam och inte ha en bestämd mening om någonting (vilket är lättare sagt än gjort).  Forskarna lyfter fram att ensamhet inte bara handlar om mängden social kontakt, utan om kvaliteten i den sociala tillhörigheten. Att vara med i gruppen utan att känna sig fullt accepterad kan bli emotionellt påfrestande. Att stå nära ett kompisgäng och att faktiskt känna sig som en del av det är, visar det sig, två ganska olika saker.

Särskilt viktigt blir fenomenet kamouflera sk  camouflaging. Autistiska flickor verkar utveckla avancerade strategier för att passa in socialt. Problemet är att omgivningen då kan missa deras stödbehov. Det som ser ut som social inkludering och tillträde kan i själva verket vara ett hårt arbete för att passa in, och att göra avkall på den man är, förändra sin personlighet. Vi behöver utmana våra synsätt och våra normer.  Hur ser vi på social framgång för elever? Är det maximal social aktivitet och en stor kompiskrets?

För elever kan trygg närvaro, små sociala sammanhang eller möjlighet att växla mellan att vara med och frivilligt stå utanför vara långt mer hållbart och något som man själv önskar. För skolpersonal är det viktigt att försöka förstå vilka elever som vill ha stöd med att komma in i gemenskapen och vilka som vill ta det mer varsamt, och som vill vara för sig själva. Om detta accepteras, att elever mår bra av att vara själva (obs helt egen vilja i så fall, det får inte bli en ursäkt likt: han eller hon tycker om att vara ensam), kan elever minska anpassningar av sin personlighet och vågar förhoppningsvis vara sig själva. Mindre maskering.

Hur svårt ska det vara undrar jag ibland. Att vara vänlig?

Att förstå det som skiljer sig åt?

Att skapa trygghet?

 

Elever kan till synes se inkluderade ut. Autistiska flickor kan ha välarbetade strategier för att dölja sina svårigheter med socialt samspel. Det sociala samspelet är tydligast i mellanrummet, på raster och vid informella aktiviteter. I studien föreslås strukturerade lunchaktiviteter och mer vuxenstöd i sociala situationer. Författarna framhäver också vikten av att det är inte bara elever som kan ha svårt för att navigera i den sociala världen som ska tolka och ”lära” sig sociala regler, Omgivningen behöver också utveckla förståelse över andra sätt att fungera för att inkluderingen ska gå två vägar eller vara reciprok. Autism awareness kan vara klokt, med fingertoppskänsla, och helt utifrån elevens önskemål.   

Häromdagen föreläste jag för förskolepersonal, jag lyfte bland annat hur leken kan observeras, främst vad det gäller roller. Är det något barn som inte får tillträde? Som har svårt för att tolka och förstå lekens regler? Kan det vara något barn som hela tiden får en roll som inte är attraktiv, eller förknippad med lägre status. Jag är förtjust i modeller, så här kommer en enkel tre-stegs-modell för förskola och lägre årskurser i skola:

 

Steg 1: Uppmärksamma, observera lek, notera vad som sker

Steg 2: Påtala och samtala med eleverna, pedagogerna visar att de ser vad som händer

Steg 3: Ge redskap, pedagogerna ger redskap för att förändra lekbeteenden

 

För äldre elever är rekommendationen att ha flera samtal och dialoger med eleverna som man har noterat saknat vänner eller ett sammanhang. Det är viktigt att inte stressa och till exempel endast ha något eller enstaka samtal. Det kan ta tid innan eleven öppnar upp. När du sedan har elevens förtroende behöver du en beredskap. Det kan vara tuffa saker du får höra (been there, tried to handle that). Det pågår elakheter bland i alla fall ungdomar, kanske särskilt i sociala medier.

 

Ensamhet i skolmiljö kan bli riktigt allvarligt, och få långtgående konsekvenser. Ensamhet handlar om mer än att vara fysiskt utanför, det kan finnas elever som är mitt i en gemenskap, men som ändå känner sig utanför. Vilket viktigt uppdrag vi har i skolan. Livsviktigt är det! Att se till att alla barn och ungar är en del i den sociala gemenskapen, på egna villkor.

 

Fundera gärna över hur socialt inkluderade barn eller elever är där du är yrkesverksam.

Vad tänker du om olika insatser för att förbättra den sociala miljön? Vad är värdefullt och vad kan förvärra stigmatisering?

Vad behövs för att var och en av oss ska våga vara sig själva? Är det ens möjligt?

 

Dean m.fl., (2023)

 

Lite om lärmiljön för flickor med aspekter av den sociala lärmiljön:

 

 

Program för social lärmiljö, SKOLKONTAKT: