Att navigera som rektor – mellan skolpolicy, reformer och barns behov
Bakgrund
Att möta barns behov i undervisning är självklart, men hur kan detta göras i praktiken, och varför upplever vi att allt fler barn och unga är i behov av så kallat särskilt stöd? När jag föreläser brukar jag säga att normalfördelningskurvan inte kan vara skev eller ha blivit skev på så kort tid. Den som ytterst ansvarar för att barn ska få sina behov tillgodosedda är rektor. Rektorer behöver navigera mellan styrdokument, budget, vårdnadshavare, elever och personal (bland annat…).
Vad betyder det i praktiken att skolan ska fungera för alla? Ska alla elever undervisas tillsammans, i samma klassrum, med samma innehåll? Eller behöver vi, och får vi lov att organisera undervisningen på olika sätt för att alla elever ska få möjlighet att lära och utvecklas?
Jag, och flera andra med mig pratar om vad lärare behöver göra för att skapa en inkluderande undervisning. Men vilka förutsättningar har lärarna egentligen? Vem ansvarar för att det finns tid, kompetens, resurser och organisatoriska möjligheter att möta elevernas olikheter? Här blir rektors ledarskap centralt. En vän från samma forskarskola som jag deltog i (SET), har undersökt just detta. Dagens inlägg sammanfattar en forskningsöversikt av Johanna Lüddeckens (2025), verksam vid Linnéuniversitetet. Ämnet som står i fokus är således hur skolledare kan organisera undervisning och skapa förutsättningar för alla elevers lärande samtidigt som de måste förhålla sig till lagstiftning, styrdokument, ekonomiska ramar och ibland motstridiga förväntningar. Sa jag att jag några gånger i livet har fått frågan om att bli rektor? Sa jag att jag vänligt har tackat nej? …
Introduktion
Johannas studie heter Bridging policy and practice: A review of school leadership in differentiation from a system perspective, och hon undersöker hur skolledare förstår och genomför differentiering, med särskilt fokus på hur skolans olika nivåer och organisatoriska förutsättningar påverkar arbetet. Differentiering och inkludering kan lätt misstolkas, så artikeln är bra att läsa om saker måste klargöras och begreppsliga innebörder behöver förstås. Inkludering, till exempel innebär inte att vara i samma rum, inkludering betyder rätten till att få och kunna lära. Differentiering som det definieras i Johannas artikel handlar här både om pedagogisk differentiering, det vill säga att variera undervisningens innehåll, arbetssätt och stöd efter elevers olika behov, och organisatorisk differentiering, som handlar om hur elever grupperas och hur undervisningen grupperas.
Ett centralt begrepp i artikeln är systemperspektiv (system perspective). Det innebär att skolan behöver förstås som en del av ett större sammanhang där olika nivåer påverkar varandra. Beslut på politisk nivå, hos huvudmannen och i skolledningen får konsekvenser för vad lärare kan göra i undervisningen och därmed för elevernas möjligheter att lära. Skolreformer, såväl tidigare, som de som står för dörren, har stor påverkan på skolsystemet, hur undervisning organiseras och därmed också möjligheterna för det enskilda barnets rätt till att lära.
Metod
Lüddeckens har genomfört en forskningsöversikt där tidigare vetenskapliga studier om skolledarskap, differentiering och systemperspektiv sammanställds och analyseras. 93 artiklar granskades och 15 studier valdes ut för den slutgiltiga analysen och syntesen. Av de 15 studierna var hela 2 st från Sverige, vilket är ovanligt i översikter, USA brukar dominera. Flest studier i denna översikt kom från Australien. Analysen var tematisk, vilket innebär att forskare söker efter återkommande mönster, likheter och skillnader i resultaten.
Analysen resulterade i två övergripande teman:
- Systemet – hur lagstiftning, styrning, organisatoriska strukturer och olika förväntningar påverkar skolans arbete.
- Ledarskapets praktik – hur rektorer leder, organiserar och skapar förutsättningar för differentiering och inkluderande undervisning.
Inom dessa teman identifierades sammanlagt åtta underteman. De åtta underteman som identifierades var elevernas rättigheter, rektorers systemtänkande, rektorn som bakbunden och påverkad av systemet, rektors betydelse för elevernas utveckling, rektors roll i genomförande och skapande av förutsättningar, rektors roll i lärares lärande, sambandet mellan rektors ledarskap och differentierad undervisning samt perspektiv på inkluderande skolledarskap.
Resultat
Resultatet visar att rektorers systemförståelse har stor betydelse för arbetet med inkludering och en undervisning som möter mångfald. Det innebär att inte enbart fokusera på enskilda elevers svårigheter, utan också undersöka hur undervisning, lärmiljö, resurser och skolans organisation påverkar elevernas möjligheter att lära och delta. Ett specialpedagogiskt relationellt förhållningssätt. Samtidigt behöver rektorer hantera motstridiga krav mellan elevers rätt till stöd, inkluderingsideal, ekonomiska begränsningar och administrativa uppgifter. Rektorers syn på inkludering påverkar också vilka beslut som fattas och hur undervisningen organiseras.
Forskningsöversikten lyfter fram att undervisning och stödinsatser inte enbart kan vara den enskilda lärarens ansvar. Rektorer skapar organisatoriska förutsättningar genom exempelvis tid för gemensam planering, kompetensutveckling och kollegialt samarbete. Ett distribuerat eller delat ledarskap, där lärare, specialpedagoger och andra professioner ges möjlighet att bidra till skolans utveckling, kan stärka arbetet med inkludering och att organisera stöd. Resultaten betonar betydelsen av ett skolledarskap som förstår skolans komplexitet och skapar förutsättningar för att omsätta inkluderande ambitioner i praktiken. Jag tänker att denna studie är värdefull inför framtida stödinsatser och stödundervisningen. Läs gärna originalartikeln för en mer omfattande resultatbild.
Diskussion
Det jag tycker är intressant med denna forskningsöversikt är att den flyttar uppmärksamheten från den enskilda läraren till skolans organisation och ledarskap. Det är fint med flera fokus och inte bara att lärare ska lämnas ensamma i att navigera i en dynamisk skolmiljö där allt fler barn tycks vara i behov av stöd. Jag tänker att om vi lyfter fram systemet, beslut och reformer mer kanske det inte kommer skava lika mycket, eller att lärare känner sig mer trygga och förstådda. En skola kan ha en tydlig ambition att arbeta inkluderande, och organisationen är viktig för att det ska gå att uppnå. En ensamhet i uppdraget, oavsett vem som lämnas ensam med ansvaret, riskerar att inkludering blir en frustration och det specialpedagogiska stödet kommer ha störst fokus på att barns behov kartläggs, konstateras och dokumenteras i något av skolans dokument.
En annan fråga att diskutera handlar om hur vi förstår undervisning och att organisera stöd. Att differentiera kan handla om hur vi organiserar elever i grupperingar, men det kan också handla om att utveckla en varierad och flexibel undervisning inom klassens gemenskap och det kunskapsinnehåll som står i fokus för undervisningen. Samma innehåll för alla men med variation. Detta tycks svårt att göra i praktiken och Johanna Lindgren Chin och jag har skrivit flera böcker på temat, och fortsätter skriva då både differentiering och inkludering upplevs svårt (och raljeras) i skoldebatter. Olika organisatoriska lösningar behöver inte vara fel om syftet är att kunna möta elevens behov mer adekvat och framför allt bättre. Här behövs en medvetenhet och flera frågeställningar, exempelvis, vilket syfte den har i så fall, och vilka konsekvenser den får för elevens lärande och delaktighet (obs långsiktigt perspektiv).
Vi behöver fortsätta att diskutera och forska på hur vi organiserar undervisningen för att den ska bli tillgänglig, och vad den innehåller snarare än att fastna i var eleverna ska befinna sig när de undervisas. De ska få den bästa undervisningen och här jag har stort hopp för kognitionsvetenskap och att införa fler undervisningsstrategier som är gynnsamma för lärandet. För det är ju alla elevers lärande vi vill utveckla.. inte sant?
Implikationer för praktiken
För rektorer innebär resultaten att arbetet med inkluderande undervisning behöver omfatta hela skolans organisation, uppmuntra lärare och skapa strukturer som ger goda förutsättningar. Det behövs tid, och att tiden tas tillvara, att samarbetet fungerar och att lärare får kontinuerlig kompetensutveckling (som lärare ser syftet med kan tilläggas).
En annan viktig aspekt är att regelbundet undersöka hur skolans organisation påverkar elevernas möjligheter att delta på lika villkor och kunna lära. Jag tänker att resultatet också blir viktigt nu när vi ser över de specialpedagogiska professionerna och vad som ska ingå i yrkesrollen. Att specialpedagogisk kompetens behövs i skolmiljö tycker jag är mycket påtagligt och det kan bidra till att synliggöra samband mellan lärmiljö, undervisning, organisation och elevers behov. Den kompetensen behöver få utrymme i skolans gemensamma utvecklingsarbete, så att vi inte förstärker Mattéuseffekten och hamnar i ett mönster av att de elever vi önskar höja aldrig får möjligheter till att stärka sina kunskaper och utvecklas positivt. En duktig specialpedagog är rektors högra hand och ansvarar för att driva specialpedagogiska frågor. Ingen lärare ska lämnas i sticket tänker jag, inte heller någon rektor. Skolsystemet är ett tillsammansarbete från makro, till mikronivå. Forskningen ger oss stöd i hur stöd i skolan bör och kan organiseras. Jag önskar ofta att de som arbetar med beslut om skolan och reformer läser mer forskning och kan göra bredare analyser, se samband, för om specialpedagogen inte längre ska bistå rektor i specialpedagogiska frågor, på organisationsnivå, allt från utredningar, till samverkan och uppföljning/utvärdering placeras en stor börda på rektors bord. Beslutet är dock inte fattat ännu, gällande skolans specialpedagogiska professioner, så en storskalig studie där rektorer får komma till tals vore väl något? Helst hela urvalet, från Norr till Söder, en totalundersökning (forskargodis…).
Reflektionsfrågor
Hur ofta undersöker ni skolans organisation och utvärderar era stödinsatser? Riktas uppmärksamheten främst mot elevernas behov eller också mot de förutsättningar som skolan erbjuder?
Vilken roll har specialpedagoger och speciallärare i skolans övergripande utvecklingsarbete? Finns det möjlighet att påverka organisationen, stödinsatserna eller handlar uppdraget huvudsakligen om stöd till enskilda elever?
Hur kan vi skapa en skola där inkludering förstås som rätten till att få lära och någonting som märks i elevernas vardag? Lärare som känner sig tillräckliga?
With Love
Emma
Referenser
Bloggens huvudstudie:
Lüddeckens, J. (2025). Bridging policy and practice: A review of school leadership in differentiation from a system perspective. Cogent Education, 12(1), Article 2564494.
Vill du läsa mer om rektorers uppdrag?
En kollega på GU har intervjuat 55 rektorer runt om i landet. Mette visar att rektorer ofta har ett stort individuellt handlingsutrymme i skolans kvalitets- och utvecklingsarbete, men att självständigheten också kan innebära ensamhet och ett stort ansvar:
Liljenberg, M. (2026). Principals’ individual and collegial autonomy in quality and improvement practices: What is considered preferable and by whom? Educational Management Administration & Leadership. https://doi.org/10.1177/17411432261499260
Om ni vill bli bättre på att arbeta med elevers delaktighet och att få vara med och utvärdera skolinsatser och förbättringsområden har Johanna Lindgren Chin(som driver den här bloggen) och jag en mall i vår bok Handbok i specialdidaktik:

