Flickor med adhd behöver upptäckas och synliggöras i skolan

Under min tid som speciallärare inom vuxenutbildningen mötte jag dem ofta. Kvinnor med en självbild i spillror och särskilt dåligt självförtroende när det gällde akademiska prestationer. De upplevde sig själva ofta som ”skolskadade” – de som hade kämpat sig igenom grundskolan och gymnasieskolan utan att någon såg varför allt var så svårt. Idag uppskattas ungefär tre elever i varje klass ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Men trots detta flyger flickorna ofta under radarn, varför är det så? (I det här blogginlägget avser NPF omfatta primärt elever med adhd och autism.)

 

En diagnos först i vuxen ålder har ett pris

Att flickor förblir odiagnostiserade innebär att de nekas det stöd de har rätt till enligt skollagen, vilket får direkta konsekvenser för deras möjligheter att nå målen. Medan pojkar ofta fångas upp tidigt på grund av utåtagerande symptom, tenderar flickor att kamouflera sina svårigheter. Priset för detta är högt; i snitt får flickor sin diagnos i genomsnitt fyra år senare än pojkar(Bühler, 2020; Skoglund m.fl., 2024). Detta dröjsmål leder inte bara till sämre studieresultat, utan ofta till en långvarig psykisk ohälsa som kunde ha förebyggts. Det är alltså inte enbart akademiska persetationer som blir konsekvenserna av att flickorna förblir oupptäckta.

När jag skrev mitt examensarbete på specialpedagogprogrammet fick jag chansen att låta kvinnorna med adhd göra sina röster hörda. I uppsatsen De osynliggjorda flickorna – Kvinnor med adhd och deras skolerfarenheter (2021) beskrev de intervjuade kvinnorna det bemötande och stöd som de fått av skolan som barn. De berättade även om hur de upplevda erfarenheterna av skolan fortsätter att påverka dem än idag. Det är inte en särskilt upplyftande läsning. I deras narrativ framkommer tydligt att de under sin skolgång haft behov av en tillgänglig undervisning, något som egentligen ingen beskriver att de har fått. Det hade kunnat motverka deras skolmisslyckanden. I deras utsagor framkommer att skolan inte bara har tillskrivit dem skolsvårigheter ,skolan har inte heller erbjudit rätt stöd. Majoriteten av de intervjuade har dessutom gått ut skolan med känslan av att det är något fel på dem och med stora skolmisslyckanden i bagaget. Utav alla de intervjuade har alla utom en fått sin adhd-diagnos i vuxen ålder. Fem år efter min undersökning bekräftar nu utbildningsutskottets rapport ’Skolgång och studieresultat för elever med NPF’ (2026) att utmaningarna kvarstår. Vi ser fortfarande en diskrepans i studieresultat som kräver att vi omsätter kunskap om flickornas symptom i praktisk handling. Jag skriver mer om det längre fram i det här inlägget.

Forskningens pionjär

I svensk forskningskontext har Svenny Kopp kommit att betraktas som en pionjär inom fältet för flickor med NPF. Hennes avhandling (2010) har haft stor betydelse för förståelsen av flickor och kvinnor med NPF, då den påvisade att flickorna med NPF ofta antingen förbises eller feldiagnostiseras. Kopp påvisade även stort behov av utbildning om flickor med koncentrationssvårigheter samt svårigheter med det sociala samspelet.

 

Diagnosen dröjer 4 år längre för flickor

Det existerar stora könsskillnader när det gäller NPF idag, detta då det är fler pojkar/män som blir diagnostiserade med adhd. Flickor med adhd har ett helt annat beteendemönster och därmed kamouflerar sina svårigheter när det gäller det sociala. Kopp bekräftar även att andelen flickor/kvinnor med svårigheter är större än vad som tidigare varit känt(Bühler, 2020; Kopp, 2010; Nussbaum, 2012).

Varför flickor flyger under radarn:

• • De har ofta ett mer ”inåtagerande” beteendemönster.

• • De är skickliga på att kamouflera sina svårigheter socialt.

• • Vi letar fortfarande efter symptom som är typiska för pojkar.

Vi kan konstatera att flickor får sin adhd-diagnos mycket senare än pojkar(Bühler, 2020; Kopp, 2010; Nussbaum, 2012). Detta beror på att vi letar efter symptom som är vanligare hos pojkar och därmed missar flickorna med adhd(Borg Skoglund, 2020). Ett resultat som bekräftas av studien Time after Time(Skoglund m.fl.,2024) som drar slutsatsen att flickor och kvinnor fortfarande får sin ADHD-diagnos i genomsnitt fyra år senare än pojkar och män. Därmed bekräftar studien Svenny Kopps studier 14 år senare(Kopp, 2010). Skoglunds studie( 2024) belyser ett systematiskt misslyckande där kvinnor ofta missas på grund av inåtagerande symptom, alltså motsatsen till ett utåtagerande beteende som generellt är vanligare hos pojkar med NPF, vilket för flickorna resulterar i ett ökat vårdutnyttjande och högre läkemedelsanvändning före utredning och diagnos.

 

Färsk rapport Skolgång och studieresultat för elever med NPF

För ungefär en månad sedan kom utbildningsutskottets rapport Skolgång och studieresultat för elever med NPF(2026). Rapportens frågeställningar fokuserade bland annat på studieresultat och hur stödet till eleverna med NPF fungerar samt på vad som utmärker de skolor där elever med NPF uppnår jämförelsevis goda studieresultat. Rapporten visar att skolresultaten för elever generellt har blivit sämre. Resultaten för flickor med adhd och/eller autism påvisar ett kraftigt ras av meritvärdet. Tappet av meritvärdet påverkar således gymnasiebehörigheten, och för flickor med NPF har därmed behörigheten till nationella program sjunkit med nästan 10 procent. Tidigare låg behörigheten runt 66 procent nu har den sjunkit till 57 procent.

Rapporten menar att stödet till eleverna brister, även här sticker flickorna med NPF ut. Resultatet är tydligt då fler pojkar med NPF får särskilt stöd än flickor. Stödinsatserna för flickor med NPF sätts dessutom in långt senare, och ofta under de sista två åren av grundskolan. Detta jämfört med pojkar med NPF som får stödinsatser långt tidigare. 

För elever med NPF kan skolmiljön innebära särskilda utmaningar eftersom den ställer höga krav på koncentration, socialt samspel och flexibilitet. Det blir därmed centralt att skolan erbjuder en tillgänglig lärmiljö och ändamålsenligt stöd, så att eleverna kan utvecklas utifrån sina förutsättningar. Samtidigt skrivs det tydligt fram i rapporten att den svenska skolan idag inte klarar det kompensatoriska uppdraget, det vill säga att uppväga skillnader i elevers förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen när det kommer till elever med NPF. Men det finns undantag då rapporten även har med exempel på skolor där det är fullt möjligt att tillskapa en tillgänglig undervisning och en lärmiljö där elever med NPF kan få lyckas, och samtidigt organisera stöd och uppföljning så att det håller hela vägen för eleven. Rapporten redogör för att det är precis det som välfungerande skolor gör redan i dag. Ett systematiskt arbete som gör undervisningen begriplig och hanterbar för alla elever, har visat sig gynna eleverna med NPF och gör skolan och dess lärmiljöer tillgängliga. En annan framgångsfaktor för de tre skolorna som beskrivs som välfungerande var att deras verksamheter kännetecknades av rutiner och forum för att tidigt upptäcka behov, dela information, samordna insatser och följa upp anpassningar så att stöd inte blir slumpmässigt eller personberoende.

Vad innebär resultaten för skolans arbete framåt?

I texten nedan utgår jag från det som var kännetecknande för de välfungerande skolorna som medverkade i Utbildningsutskottets rapport (2026). Vad kan vi ta lärdom av? och i tillägg har jag kompletterat resultaten från rapporten med konkreta förslag på hur skolan kan arbeta i samma riktning som de välfungerande skolorna i rapporten.

1) Det framkommer att vi behöver arbeta systematiskt inom skolan med syfte att kvalitetssäkra undervisningen och göra den begriplig och hanterbar. Det kan vi göra genom använda oss utav till exempel tydliggörande pedagogik för att tydliggöra skoldagen och dess olika moment, och specialdidaktik för att möta elevers olikheter i klassrummet. På så sätt kan vi skapa struktur och rutiner som en naturlig del av skolan. Vi behöver arbeta med det som brukar beskrivas som den breda basen och en varierad undervisning där olika är norm. Det är fördelaktigt att ta hjälp av olika typer av stödstrukturer och visuellt stöd som ett sätt förtydliga skoldagen och göra den begriplig samt förutsägbar. Vilket inte bara kommer att gynna NPF-eleverna utan alla elever. (Läs gärna vidare i min och Emmas bok Handbok i specialdidaktik, för fler handfasta tips på hur:et.)

2) I verksamheten behöver det finnas rutiner så att tidiga tecken på behov av stödinsatser fångas upp. Kartläggningsplaner och elevhälsoplaner i all ära men de behöver vara förankrade, efterlevas och framför allt följas. Och i samband med förankringsarbetet av rutiner av den här typen behöver det vara tydligt så att skolpersonalen får ett varför, varför är det här så viktigt och vad kommer det att leda till? Ett sätt att fånga upp elever i behov av särskilt stöd är att arbeta utifrån RTI(Response to intervention) som är en forskningsbaserad arbetsmodell som används i skolan för att tidigt identifiera och ge stöd till elever i behov av extra anpassningar, främst inom läs-, skriv- och matematikundervisning(Nilvius, 2024; Lindgren Chin & Leifler, 2025). 

3)Ett välfungerande elevhälsoarbete med rätt förutsättningar att tidigt upptäcka behov, dela information, samordna insatser och följa upp anpassningar så att stöd inte blir slumpmässigt eller personberoende anser jag kännetecknas av en systematisk struktur både för ärendegång men också ansvarsfördelning. Min erfarenhet är att ett elevhälsoarbete som fungerar arbetar tvärprofessionellt och tillsammans, vi gör det tillsammans, EHT och lärare/skolpersonal. För att nå dit krävs att skolledningen prioriterar arbetet med de systematiska strukturerna och ser vikten av det främjande och förebyggande arbetet och inte som ett nödvändigt ont. Det behöver framkomma att elevhälsoarbetet är något centralt i och för verksamheten. På så sätt kan man också komma bort från att hela tiden hamna i det åtgärdande arbetet. Skolpersonalen behöver även tillskapas forum där information kan delas, insatser samordnas och extra anpassningar följas upp, men det viktigaste är att tid avsätts till detta så att det ingår som en naturlig del av det pågående årshjulet och inte ses som något extra och som då blir svårt att hinna med. Det får inte heller gå för lång tid emellan. Glappet mellan EHT och övrig verksamhet kan behöva överbryggas genom att de olika professionernas roller förtydligas, både vad gäller de som är unika för EHT men också andra roller på skolan, även lärarnas och inte minst vad som ingår i mentorsskapet. Vi arbetar ibland med tydliga förväntningar gentemot eleverna men när det gäller elevhälsoarbetet kan det vara fördelaktigt att vända blicken inåt verksamheten och arbeta med tydliga förväntningar och rollfördelningen inom verksamheten.

 

Ett steg framåt, två steg bakåt?

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att rapporten Skolgång och studieresultat för elever med NPF(2026) påvisar hur svensk skola inte blivit bättre på att fånga upp flickorna, den bekräftar att vi fortfarande missar flickorna med NPF. Samtidigt är det nedslående att se hur de mönster jag identifierade redan 2021 i mitt examensarbete i stor utsträckning speglas i utbildningsutskottets färska rapport. Och att Svenny Kopps resultat från 2010, fortfarande är aktuella likaså att hennes resultat också bekräftas av rapporten. Ett första steg i att göra annorlunda är att börja kompetensutveckla personal om flickor med NPF inom svensk skola , och därmed fånga upp flickorna så att de inte längre flyger under radarn. Det är bara att konstatera att svensk skola behöver bli bättre på att upptäcka flickorna med NPF i tid, på så sätt kan de få det stöd de behöver. Många av flickorna har ett beteendemönster som inte är utåtagerande och uppseendeväckande och de upplevs ibland i stället som väldigt pratiga, ”lata” och omotiverade. Genom att utbilda de vuxna som möter eleverna så skulle kompetensen om flickorna med NPF öka, och på så sätt skulle flickorna med NPF kunna fångas upp i tid.  På samma gång skulle deras skolframgång främjas och skolmisslyckanden förebyggas som sedan förföljer dem i vuxen ålder. Parallellt med detta behöver undervisningen och de olika lärmiljöerna tillgängliggöras så att de är begripliga och förutsägbara för alla elever.

 

Hur kan vi i skolan se förbi kamouflaget?

Om jag fick önska så hoppas jag att det här blogginlägget kan leda till att lärare, skolledare, eller övrig skolpersonal som läser detta börjar funderar lite extra över hur flickorna med NPF kan upptäckas i just deras verksamheter? Kanske kan det väcka diskussioner till liv?

 

Nedan följer några reflektionsfrågor på i medskick:

Hur kan jag göra min undervisning mer tillgänglig och varierad?

Vem är flickan som sitter tyst längst bak i klassrummet?

Hur kommer det sig att flickan XXXX har så hög frånvaro?

Vilka flickor som jag möter behöver jag uppmärksamma mer?

Hur kan vi få till elevhälsoarbetet så att inte enbart de utåtagerande elevärendena prioriteras?

Hur kan vi kompetensutveckla skolpersonalen så att flickorna med NPF uppmärksammas?

 

Avslutningsvis

Utbildningsutskottets rapport (2026) visar tydligt att vi inte längre kan skylla på bristande kunskap. Frågan är nu hur skolan, yrkesverksamma och forskare kan säkerställa att nästa generation flickor slipper beskriva sig själva som ’skolskadade’?

P.S Jag tillsammans med Emma(Leifler) skriver i detta nu på vår andra bok som handlar just om flickor med adhd i skolan ur ett specialpedagogperspektiv. Det blir vårt bidrag till att flickorna upptäcks i tid, lärmiljöer tillgängliggörs och flickorna kan få rätt insatser i tid. D.S.

Varma hälsningar

Johanna

 

Referenser

Rapport

Sverige. Riksdagen. Utbildningsutskottet Sverige. Riksdagen (2026). Skolgång och studieresultat för elever med NPF. Stockholm: Sveriges riksdag.

Litteratur

Borg Skoglund, L. (2020). Adhd: från duktig flicka till utbränd kvinna. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur.

Bühler, M. (2020). Flickor med autism och adhd: en guidebok för föräldrar och professionella. (Upplaga 1). Lund: Studentlitteratur.

Kopp, S. (2010). Girls with social and/or attention impairments. Diss. Göteborg : Univ. , 2010. Göteborg.

Lindgren Chin, J. (2021). De osynliggjorda flickorna Kvinnor med adhd och deras skolerfarenheter : Kvinnor med adhd och deras skolerfarenheter (Dissertation).

Nussbaum, N. L. (2012). “ADHD and Female Specific Concerns: A Review of the Literature and Clinical Implications.” Journal of Attention Disorders 16 (2): 87–100.

Skoglund C, Sundström Poromaa I, Leksell D, Ekholm Selling K, Cars T, Giacobini M, Young S, Kopp Kallner H. Time after time: failure to identify and support females with ADHD – a Swedish population register study. J Child Psychol Psychiatry. 2024 Jun;65(6):832-844. doi: 10.1111/jcpp.13920. Epub 2023 Nov 28. PMID: 38016697.

Tips för vidare läsning

Bühler, M. (2020). Flickor med autism och adhd : en guidebok för föräldrar och professionella (Upplaga 1). Studentlitteratur.

Lindgren Chin, J. & Leifler, E. (2025). Handbok i specialdidaktik. (Andra upplagan). Lund: Studentlitteratur.

Nilvius, C. (2024). RTI-modellen i praktiken : tidig upptäckt och tidiga insatser i läs-, skriv- och räkneundervisning (Första upplagan). Gothia kompetens.