Autistisk kommunikation

Jag får inte sällan frågan både från föräldrar och skolpersonal: ”hur kan vi göra för att öka hens motivation för x, y, z?”. Ofta handlar det om autistiska barn och unga som inte kommer iväg till skolan, spelar för mycket, sover för lite eller något annat som oroar vuxenvärlden. Det jag hör är alltså en önskan om att bidra till en beteendeförändring, något av det svåraste vi människor kan ägna oss åt. Min motfråga blir nästan alltid; ”hur kommunicerar ditt barn/din ungdom?”. För jag möter så ofta autistiska barn och unga som har tystnat. Dragit sig undan, flytt in i spelens värld eller någon annan värld som kanske känns lite mer begriplig och hanterbar än den värld ungdomen lever i. Man kan ju tänka att autister har svårt att kommunicera, inte gillar att prata, särskilt inte om känslor och sånt, och så nöja sig med det. Men att få uttrycka sig och sina behov är trots allt en mänsklig rättighet, även för autister. Och vill vi genomföra en beteendeförändring, då är det helt centralt att vi har individen det handlar om med oss. I princip alla psykologiska metoder som syftar till beteendeförändring handlar om att personen som ska göra förändringen behöver bli medveten om hur hen tänker, känner och sedan handlar. Annars går det inte. Det är här det ofta blir svårt när vi har med autister att göra är min erfarenhet. Och inte minst när det gäller autistiska barn och unga. Det är så lätt för vuxenvärlden att tänka att vi ska uppfostra det autistiska barnet till beteendeförändringen. Säga till på skarpen, sätta gränser, ge belöningar vid efterfrågat beteende. I värsta fall bära in i bilen, forsla barnet till förskola/skola, stänga av routern, lyfta in barnet i duschen. Osv. Detta är ju dock metoder som kraftigt ökar risken för både försämrat beteende och försämrat mående. Det är ingen framkomlig väg.

Skillnad på autistisk och neurotypisk kommunikation
Nej, när vi jobbar med autistiska barn och unga, då handlar väldigt mycket om att kartlägga vilken kommunikation som funkar. Hur vi kan nå fram och få en aning om hur personens inre värld ser ut. För autister har så klart en inre värld, ofta yvig och rik och full av både kloka idéer och lösningar. Men hur får vi tag på dessa idéer och lösningar? Det är ofta en helt avgörande fråga för att komma framåt om vi vill ha en beteendeförändring.

Det är stor skillnad på autistisk och neurotypisk kommunikation. Till en neurotypiker kan man ofta slänga iväg en öppen fråga av typen; ”vad gjorde ni i skolan idag?”, eller ”hur blev det för dig på utflykten till muséet”. Och så kommer ofta någon slags sammanhängande berättelse tillbaka som både innehåller information om vad som hände och hur barnet/ungdomen kände. Så klart kan även neurotypiska barn och unga svara ”bra”, eller ”kommer inte ihåg” på liknande frågor, men ofta går det att hjälpa till så att man får någon slags redogörelse.

Skippa öppna frågor
För många autister är öppna frågor av den här typen svåra och ibland helt obegripliga. Var ska jag börja svara på en fråga som ”vad gjorde ni i skolan idag?”, kan autisten tänka. En skoldag innehåller ju rent krasst en miljon olika små händelser, alltifrån interaktioner med många människor, till lektionsinnehåll och sinnesintryck som ständigt sköljer över en. Hur ska man sålla? Vad är viktigt och inte viktigt? Vad vill den här vuxne som sitter på andra sidan egentligen ha? För nästan alla autister finns dessutom en ryggsäck av att många gånger har svarat fel på liknande frågor. Motparten kanske har suckat, himlat med ögonen, skrattat, hånat. ”Men herregud, jag undrade bara vad du gjorde i skolan, du behöver inte dra hela historien från att du kom in genom dörren till att du gick hem”, kanske autisten fått höra. Autisten lär sig tyvärr ofta att han eller hon hela tiden gör lite, lite fel, gör andra besvikna. Så det är bättre att tystna, dra sig undan. Rätt logiskt egentligen när man tänker efter.

En annan typisk fråga som många vuxna ställer kan vara ”men varför vill du inte gå till skolan, vad är det som är jobbigt/svårt i skolan?”. En fråga som ställs i all välmening av bekymrade vuxna, men även här kan komplexiteten i den här frågan bli helt överväldigande för autisten. Hur svarar man egentligen på det?

Känslofrågor de svåraste
Ofta vill vuxna veta hur barnet/de unge känner sig i olika situationer. Vi tar lätt för givet att man liksom från födelsen kan uttrycka sig om känslor. Hur känslor känns, vilken känsla man har just nu, vilken känsla man hade i den och den situationen osv. Det här är dock väldigt komplicerade fenomen när man tänker efter. För att vi ska kunna identifiera en känsla behöver vi både kunna registrera impulser inifrån vår kropp (det som kallas introception med ett finare ord) och lägga ihop det med information som kommer utifrån. Vid autism har man nästan alltid en introception som fungerar annorlunda, och att snabbt registrera vilken känsla man har brukar både ta längre tid och vara mer komplicerat än för neurotypiker. Autister är dessutom ofta exakta och noggranna, man vill ge ett exakt svar på en fråga. Och exakt hur kändes det där som hände igår i matsalen, när det inte fanns några nuggets av mitt favoritmärke..? Det kan vara omöjligt att svara på en sådan fråga. Känslolivet är ofta intrasslat och rörigt. En del autister beskriver att de inte känner så mycket alls, förrän alla känslor kommer på en och samma gång, kanske i form av ett meltdown, eller shutdown (när man mer stänger ner för att man är överväldigad av allt som händer). En del upplever å andra sidan hur känslorna trasslar runt hela tiden, det är oro, ilska ledsenhet på en gång.. Hur pratar man om det? När det känns som att man ska explodera av alla känslor.

Viktiga verktyg för att skapa rätt förutsättningar
Det gäller att skapa vettiga förutsättningar för autisten att uttrycka sig. Skapa en ram där autisten kan få komma till tals. Några saker kan vara viktiga att fundera på:

• När pratar ni? Det är stor skillnad på att få en fråga direkt efter skolan när barnet/den unge kanske är helt dränerad på energi och knappt orkar sitta upprätt. Fundera på vilken tid på dygnet som barnet/den unge känns avslappnad, kanske lite energipåfylld. Många föräldrar beskriver situationer som på kvällen, inför läggning som mer gynnsamma. Kanske har man en liten lugn stund när vardagens göromål har lugnat sig och det öppnar sig en lucka av stillhet.

• Hur sitter ni när ni pratar? Det svåraste är alltid att sitta mittemot varandra, kanske till och med se varandra i ögonen. Det ställer väldigt höga krav på att processa en mängd information om ansiktsuttryck, blick, röst, gester OCH ord som sägs. Ofta är det lättare om man sitter bredvid varandra, kanske i en bil, eller i soffan på kvällen. Att gå en promenad tillsammans funkar för en del.

• Ska ni överhuvudtaget prata? Ofta har neurotypiker en övertro på just pratet som det enda sättet att kommunicera på. Det finns många fallgropar i verbal kommunikation som funkar särskilt dåligt just för autister. T.ex. öppna frågor som har beskrivits ovan. Eller att det blir många ord på en gång. ”Jag blir så himla orolig när du inte går till skolan och imorgon måste jag komma iväg till mitt jobb för min chef börjar bli väldigt sur nu och du måste berätta vad det är som är så jobbigt i skolan kan du inte berätta jag och mamma vill ju verkligen hjälpa dig”, kan det kanske låta. Det är ju en otroligt stor mängd information om både känslor och fakta, och vad vill han egentligen ha svar på..? Ibland är det mycket lättare att kommunicera via sms, chatt, eller post-it-lappar. Tänk igenom vad du vill ha svar på, och bryt ner, bryt ner, bryt ner.

• Istället för att begära att autisten ska kunna formulera sig om jättesvåra saker, ge alternativ. Att komma med olika påståenden kan vara väldigt hjälpsamt. Ulrika Aspeflo har ett utmärkt kartläggningsmaterial för skolfrånvaro på sin hemsida som bygger just på detta tänk. Här ges olika förslag på sånt som kan vara jobbigt i skolan (någon är taskig mot en, jag förstår inte vad jag ska göra på lektionen, det är för mycket ljud i hallen, t.ex.) och så kan barnet/den unge välja vad som passar på honom/henne. Det är ett genialiskt sätt att få en inblick i autistens inre liv. Då hjälper du som vuxen också autisten att själv skapa begriplighet och hanterbarhet i den värld som ofta känns helt obegriplig och ohanterbar.

• Prova enkla skattningar. Att rita upp en linje från 1-5 eller 10 och fråga ”hur orolig/ledsen känner du dig när du ska gå på engelskalektionen?” och sen be barnet/den unge att välja en siffra är ofta mycket enklare än att beskriva en känsla med ord. Andra alternativ kan vara tumme upp, tumme ner, glad/ledsen gubbe osv. Oavsett vilken metod man använder är poängen att använda någon form av alternativ kommunikation, som tillägg till orden.

• Till sist; ha tålamod. Det går inte att pressa fram kommunikation med autistiska barn och unga. Prova olika verktyg och metoder, och strö ut dom i varsam takt. Om du har en ungdom hemma som är i autistisk utbrändhet eller depression kanske det inte funkar alls just nu. Ge det då tid och återkom när barnet/den unge mår lite bättre.

Att hitta verktyg för att nå fram till autistiska barn och unga är helt centralt om vi ska kunna få till alla de där beteendeförändringar vi vuxna alltid vill ha. Så nästa gång du funderar på hur ditt barn/ungdom kan bli mer motiverad för något, fundera på hur du möjliggör att barnet/den unge får komma till tals, på sitt alldeles eget unika sätt. Sen kan spännande saker börja hända!

Gästbloggare

Maria Bühler
Maria Bühler, leg psykolog/specialist i neuropsykologi. Grundare och ägare till Kogita Psykologi AB och författare till ett flertal böcker inom npf.

Referenser
www.aspeflo.se/kartläggningsmaterial

Exempel på känsloemojis finns på www.kogita.se/material – energikartläggningar

Jag skriver om anpassningar av kommunikation i min bok ”Att möta autister i vården”, Bühler, 2024

Boken ”Motiverande samtal vid autism och adhd” (Ortiz, L. & Sjölund, A., 2025) har också bra tankar om hur man kan anpassa sin kommunikation

Även boken ”Prata så jag begriper; kognition, känsla och relation i professionella samtal” (Balldin, N., 2024) ger många handfasta tips på anpassningar av kommunikation